några ögonblick

Oklart hur länge det blir men jag har ju klämt in friidrotten i mitt liv igen så jag kommer hem för sent på kvällarna. Det lilla tid vi har tillsammans tänker jag spendera lite annorlunda än att sitta vid varsin dator. Jag har trots allt lovat den här mannen att dela mitt liv med honom, inte bara att bo i samma hus. Jag har märkt att det är en viss skillnad där. Så, vi kanske hörs nångång framöver. Vem vet?

Har träningsvärk i båda biceps idag. Vad jag har gjort? Jo, jag bar en tvååring en stund igår.

Nu är det illa och nu är det nog. Nu går jag och tränar. Idag ska det på mer vikter på den där stången och upp i luften ska den!

Ja, då ska vi se gårdagen ur ett helhetsperspektiv. Jag skulle säga att det rent generellt var en mycket trevlig dag med inslag som att klappa föl och ha after work med vänner. Dagen avslutades med att vi strax innan tolv insåg att H lämnat tillbaka hyrfilmerna på fel ställe.

En bra dag helt enkelt med några misstag och som genererade lite uppgifter att lösa. Vilka dagar gör inte det?

...har nyss backat in i en stolpe med jobbilen. Inget farligt bara lite skrap och rödfärg. Hur som helst så lutar det just nu åt:

Dålig start= dålig dag.

Vi får se, jag har kvällen på mig att styra upp det.

I morse tog jag en ryggsäck och lämnade den väska jag brukar ha med mig eftersom det kändes onödigt att släpa på den. Ungefär samtidigt som min ända slog ner på bussätet slog tanken mig- jag har plånboken i den där väskan som jag lämnade hemma. Jag ska på after work idag.

När jag sen klivit av bussen och var i färd med att korsa gatan ville jag sätta på mig vantarna eftersom det drog kallt. Vantarna ligger kvar i bussen. Jag ska vara ute idag (vilket jag inte är var dag ska gudarna veta) och hade verkligen behövt mina vantar.

H kommer som en räddande ängel in med min plånbok (det man inte har i huvudet får man ha i sin man...) och vantarna kan jag säkert få tillbaka men jag ska nu påbörja en liten forskning, ni får gärna hjälpa till.

Så:
Om en dag börjar på detta sätt, innebär det då att den slutar bra för att liksom väga upp och skapa balans eller kommer det att fortsätta i denna stil?

H´s mobil brakade ihop och han köpte en ny, en smartphone. Dagen efter var han redan less och ovän med telefonen.

H: Ska vi byta telefon?
L: Mmm, det kan vi göra.

I början var han låte hånfull och medan jag svor över den nya telefonen som reagerade så fort mina fingrar ens närmade sig skärmen slängde han fram några nöjda "bytt är bytt". Nu kommer vi bättre överrens och jag är mycket nöjd. Nu har jag spotyfi i mobilen. Och ett test så att jag kan hålla koll på vilken ålder min hjärna fungerar som. Och lite annat. H har en telefon som han kan använda. Pekskärmsmobiler är nog inte gjorda för karlhänder (läs korvfingrar).

En win-winsituation helt enkelt.

Först avmaskade vi eftersom veterinären trodde att det var därför Flisa såg ut som hon gjorde. Tredje ögonlocken var framme och hon såg konstig och vindögd ut. Det blev ingen skillnad och veterinären hade en ny teori. Under kommande vecka hade vi två fighter/dag jag och Flisa. Två gånger per dag skulle jag försöka få en lagom mängd ögonkräm i hennes ögon och det var inget hon uppskattade. Hon uppskattade däremot godiset som hon fick av H efteråt. Jag vet, det är tydligt vem som är good cop och vem som är bad cop av oss två. Detta plågeri var tydligen helt i onödan. I söndags när vi kom hem så möttes vi av en kräkshög full med mask. Det äckligaste jag någonsin sett. Ett nytt samtal med djursjukhuset gav domen; avmaskningsmedlet tar inte i maskens alla stadier, avmaska igen. Nu håller vi tummar och tår att det tar för magen full av mask skulle jag inte önska någon.

För övrigt så har det varit fullt upp. Eller så har jag varit borta. Båda dom sakerna gör att det inte händer just nåt på min blogg. I helgen har vi haft myshelg och njutit av att H varit ledig. Min plan är att det ska uppdateras och komma nya bilder men jag vet inte riktigt när, i veckan kommer mina kvällar att gå till friidrottsträning på ett eller annat vis. Kanske i helgen...

Nu har han somnat in, pappan/maken som jag skrev om tidigare. Det som inte fick hända hände. Allt är så otroligt tragiskt och ofattbart men ändå är det verklighet. Nu vill jag passa på att tycka till om en "myt" eller ett synsätt som tycks florera runt i samhället.

Man läser ofta i tidningsartiklar eller ser dokumentärer om de som överlevt. Ofta lyfts det fram att "han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Jag är övertygad om att de alla kämpade jättemycket, det gör nog alla som har cancer. Det är här jag tycker att det blir en orättvis bild av det hela, för om det var envisheten och kämpandet som gjorde att han/hon överlevde så skulle det innebära att alla de som dör i cancer inte kämpade tillräckligt hårt. Det är bullshit. Jag har träffat tillräckligt många cancerpatienter för att kunna säga att även de som förlorat kampen har gått en hård fight och slagits med näbbar och klor för att leva. Trots att de fått sin dödsdom så har de kämpat och vägrat att ge upp hoppet om livet. Men vet ni, de förlorade ändå och det handlar inte om att de inte försökte. När det är livet som står på spel- då slåss vi för allt vi är värd men någon gång möter vi vår överman och då spelar det ingen roll vad vi gör och hur mycket vi försöker.

Jag tycker att vi kan ge dem det, de som förlorat fighten om livet. "Han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Ändå så vann cancern. Och det suger.

Tro: barnens tro på att allt är möjligt

Hopp: Hoppas, hoppas att traktorn kommer tillbaka- där nere

Kärlek: Det finns ingen större och renare kärlek än den mellan förälder-barn. Det är underbart att se

 

Fler bidrag i fototriss hittar ni här