några ögonblick

Att vänta måste vara bland det tråkigaste som finns. Det finns ju förstås olika typer av väntan och vissa är ju av godo. Men så finns det den typen som jag gärna undviker, den där man blir sittandes eller ståendes nånstans och bara väntar på att klockan ska slå dags. När det är för kort tid kvar för att hitta på nåt annat och tillräckligt lång tid för att bli uttråkad. Nä, det är verkligen tråkigt att vänta och här sitter jag nu och väntar. Jag vet inte tydligt på vad eller hur länge jag blir sittandes här. Det här är den värsta typen av väntan och jag försöker få tiden att gå genom att krysta fram ett blogginlägg och hoppas att några minuter har lagts bakom mig. Tror ni att det funkar?

Fötterna domnar bort av smärta, likaså axlar och rygg. Kroppen säger ifrån och man stannar och vilar, slänger av sig ryggsäcken och drar fram påsen med "luffarsnus". Man ångrar sig direkt när man sedan ska upp med ryggsäcken igen och börja gå. Den bortdomnade smärtan har vaknat och det tar återigen ett tag innan kroppen kommer igång. Samtidigt som allt detta sker så njuter man till fullo. Man njuter av fjällen, av utsikten, av luften och av lugnet. Jag kommer göra om det men nästa gång lämnar jag kanske tältet hemma. Det är en helt annan grej och lite fusk att sova i en säng, att ta en bastu och äta mat tillagad av en riktig kock. Det är "light-varianten" av fjälltur men jag är ju rätt bekväm av mig så det passar nog mig. Det jag vet säkert är att fjällen gör mig till en bättre människa, ger mig en energiboost som inte kan fås någon annanstans.

Några timmar senare sitter dom där, mamman och pappan, med en löjlig hatt på sniskan, en ful haklapp runt nacken och äter med händerna. Det är något speciellt med kräftskivor ändå, det kan liksom inte misslyckas. Nubbarna och visorna gör ju sitt till för att fixa feststämningen men det är ändå inte det som är grejen. Kräftskivor är så otvugna på något vis, det snygga och perfekta får liksom stå tillbaka när sörplandet och haklapparna kommer fram. Det vuxna får stryka på foten och småbarnen inom oss hoppar glatt fram.

Som pricken över i:et avslutades helgens skiva med scharader och när man ser någon studsa fram skrikande i falsett för att illustrera en hyena, då mår barnet i oss gott. Då är det ett riktigt kalas.