några ögonblick

Den här veckan lägger vi pussel här hemma. Det är framförallt jag och Flisa som lägger. Flisa ligger och kollar så att jag lägger bitarna rätt, ser hon en bit som hon tror passar slänger hon ner den på golvet så att jag vet vilken bit hon menar. Tycker hon att det går för snabbt så river hon tag i hela pusslet och försöker få ner det på golvet. Svea och Hubbe hjälper också till ibland men de har inte samma tålamod som jag och Flisa har. Det är tur att iaf Flisa delar detta intresse med mig, det hade kunnat bli långtråkigt att sitta själv varenda kväll.

Han tänkte "det här tycker nog Lisen är kul"
Han tänkte "det här lär sig Lisen nog snabbt"
Han slog till och beställde hem ett.
Ett munspel.
Han har höga tankar om min musikalitet, den mannen.

Jag tänkte "vad kul"
Jag tänkte "det här kan väl inte vara så svårt"
Jag satte mig ner och spelade.
Jag har tydligen höga tankar om min musikalitet jag oxå.

Det var svårt- om man vill att det ska låta bra.
Om det bara ska låta- då är det svinenkelt.
Jag siktar mot att det ska låta bra och tränar vidare.
Projekt 2011 har börjat.

Det var det här med att lära sig något nytt, att börja från grunden. Det är inte min grej har jag märkt, jag har inte tålamod att nöta det som är enkelt, simpelt och som känns meningslöst. Blås 2 ggr i hål 4, dra in 2ggr i hål 5. Det är inget man skryter med framför brasan direkt. Jag gillar att hoppa över de första stegen och bara kliva in där man redan kan. Det funkar inte alltid men jag hoppas på att det ska funka den här gången.

Istället för att spela "broder Jakob" (typ där ska man tydligen börja...) kör jag på taktiken att ta ut låtar jag tycker är bra och sen försöka och försöka tills jag hittat rätt ton, rätt böjning (även detta sätt kräver en god portion tålamod men det går ju alltid att ge upp och prova en annan låt. Nån låt ska man ju kunna lära sig). Learning by doing. Det är min melodi. Dessutom har jag ingen nytta av att kunna spela "broder Jakob", så varför träna på den?

Dom har nåt, farmor- och farfargenerationen, som inte vi andra har. Detta "det" verkar inte ha gått i arv. Dom stretar i det tysta, klagar inte och dom hittar egna lösningar. Dom har ett driv att klara sig själva och vill inte vara till besvär för andra. Jag beundrar denna kämparanda. Roller är viktiga för oss människor och tunga att förlora. Man förlorar en del av sig själv så nog kan det vara värt att kämpa för att göra det man alltid gjort. Det här kan dock som allt annat vara både på gott och ont.

På gott eftersom dom håller igång, dom gör saker, fortsätter som dom alltid gjort och mår förmodligen bättre psykiskt tack vare detta. Dom är aktiva.

På ont eftersom det kan tära på kroppen och kraften onödigt mycket. Om orken inte räcker till allt kanske det ibland är bra att spara krafter till det man tycker är viktigast och roligast?

De tackar nej till hjälp- nej inte ska du behöva, det blir så mycket jobb för dig. Naturligtvis är det ju bra att kunna ta emot hjälp när man faktiskt behöver, att inte se det som en förlust utan som att det är dags att få något tillbaka, men visst vore det bra om "bit ihop-andan" smittade av sig till oss andra lite. Jag ser framför mig när vi i min generation blir gamla. Vi kommer att lägga oss platt på rygg,  trycka på "hjälpknappen" och förvänta oss att nån kommer som ett skott för att passa upp på oss. Kräva att nån kommer. Det kommer nog tidigare än min generation.

Hoppas att det har med åldern att göra, självständighetskämpandet kanske kommer för oss andra också. Jag håller tummarna.