några ögonblick

Den kan komma över en som en blixt från klar himmel. Som ett slag i magen. Insikten. Det som man egentligen vetat länge men försökt att ignorera är plötsligt så tydligt och klart att det inte går att strunta i. Hur jobbigt det än är, hur mycket man än vill.

Så, vad gör man då? Vad gör jag när jag känner att ingen riktigt känner mig. Den bild jag får höra och så ofta fått höra genom åren stämmer inte alls med hur jag känner och har det där innanför skalet. Den känns inte rättvis.

"du är så disträ jämnt", "varför ska du alltid...?", "att du aldrig kan komma i tid" eller som i helgen; " du bara skiter i alla andra, du måste kunna anpassa dig". Den visste var den tog. Den slog mig ca 3 meter ner under jordskorpan. Inte för att jag tyckte att det var sant utan för att det var strax efter det som insikten kom. Två smällar på en fluga.

Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur mitt liv är för mig, men ni behöver inte veta allt det. Jag ska försöka vara kortfattad istället. Den här texten är inte menad som något försvarstal och inte som ett fegt sätt att anklaga andra för något. Det gör jag inte. Det är ett försök att beskriva utifrån från min sida. Det är "berättelsen om hur det blir för Lisen".

Jag tänker att dom ser inte. Jag har byggt in mig i ett hörn. Under alla år har jag spelat en roll och inte låtit folk se. Det går till en gräns men det spricker till slut. Jag kämpar och kämpar för att vara till lags, för att folk ska bli glada. Eller det stämmer nog inte. Jag har nog egentligen gett upp det för längesen. Sanningen ligger närmare att jag kämpar och kämpar för att undvika att folk blir ledsna, arga eller gud förbjude- besvikna på mig. Det funkar oftast, jag ror det oftast i hamn. Det är då det är som förväntat för alla andra, när allt är som det ska. Ibland ror jag det inte i hamn, jag klarar inte hela uppgiften eller det som har ålagts mig. Då får jag snabb respons. När jag misslyckas. Och jag som är konflikträdd (hänger ihop med att inte vilja göra folk ledsna, arga eller besvikna) tar emot skiten och sväljer. Dessutom börjar jag gråta så fort någon visar dessa känslor mot mig. För att behålla kontrollen och inte brista står jag tyst och fokuserar på det. På att inte gråta. Jag försöker tänka på nåt annat, försöker ignorera orden som kommer emot mig. Hela mitt inre skriker högt men det lämnar aldrig kroppen, den tar emot och fyller på. Till slut kan man inte svälja mer, det är fullt. Det är då man kräks. Nu är jag där.

Jag, som alla andra, har ett naturligt tempo. När jag får ta saker i min takt så går det bra, det är då jag fungerar. Jag mår bra. I mitt tempo gör det inget att det far omkring en massa tankar och är kaos i mitt huvud, jag har tid att hitta rätt igen utan att någon skada är skedd. Tyvärr är mitt tempo långsamt. Det finns sällan tid att ta saker i mitt tempo och finns tiden så finns inte tålamodet hos omvärlden. Medan det blir långtråkigt för dem så är det min chans att uppleva flow, det är då det funkar. Det är då det går av sig själv och jag kan slappna av lite. Endast då.

Oftast behöver jag skynda mig. Jag brukar få höra att "du kommer aldrig få magsår eller bli utbränd du". Det syftar till tesen att jag inte kan skynda mig. Eller stressa. Tydligen är det det jag visar utåt. Min upplevelse är annorlunda. Kanske är det så att jag inte kan skynda i bemärkelsen att göra saker snabbt. Ju mer jag skyndar mig desto sämre fungerar jag. Jag tappar helt struktur och ordning. Jag kan inte sortera varken vad jag ska göra, i vilken ordning eller sortera bort ovidkommande tankar eller det oviktiga runt omkring mig. "Skynda dig nu". Jag förlorar en massa tid, vilket ju inte är acceptabelt. Jag kommer för sent. Att jag kommer fram och har glömt hälften av grejerna är inte heller acceptabelt. Jag är rökt. Ett sådant läge kommer jag inte att reda upp, jag kommer att misslyckas. Inget som jag gör i snabbt tempo går av sig självt. Det enda jag gillar att göra snabbt är att springa. Och åka karusell. Det är när jag misslyckas med mina försök som jag lägger på min nonchalanta mask. Ett tamt försök till självförsvar och en strategi som hjälper föga. Det enda den gör är att bygga ytterligare en mur mellan mina känslor och omvärlden, att dölja mig. Tyvärr är det den strategi jag vant in och den kickar igång av sig själv.

Hur blir det då när man kämpar för att lyckas medan misslyckandet tolkas som att man inte bryr sig och inte tänker på andra? På sistone har jag försökt mig på en ny mask för att dölja hur det står till. För svaret på den frågan är att det tär förbaskat mycket. Man känner sig liten, orättvist dömd och uppgiven. Jag skyndar och skyndar, har successivt ökat mitt tempo men även påslaget inombords. Jag kan inte komma tillbaka till det lugna. Under min mask har jag hjärtklappning, det trycker över bröstet, blodet rusar genom ådrorna, underläppen pulserar i takt med hjärtat, magen är i uppror och jag mår illa. Jag är yr och känner mig svag i benen. Det är inget jag går omkring med hela dagarna men tillräckligt många gånger per dag för att det ska börja kännas läskigt. På riktigt så börjar jag bli rädd. Min hjärna känns konstant svullen- den trycker ut mot skallbenet och den kokar, brinner. Det är som om allt går i slow motion och med viss fördröjning. Både det som ska in i hjärnan för att registreras och bearbetas och det som ska ut. Huvudvärk har jag i stort sett jämt. Mer eller mindre. Jag kämpar frenetiskt för att hålla masken på, för att hålla ihop mig och inte släppa kontrollen. De få gånger jag gör det finner jag mig själv gråtandes i en blöt hög. Inte för att jag är olycklig. Jag har väldigt mycket att vara glad och tacksam över här i livet och det är jag. Anledningen är att jag inte orkar annat. Jag är slut. Jag fungerar väldigt dåligt just nu. "Det är ingen som tackar dig för att du springer fortare och blir utbränd" brukade en kollega säga till mig. Jag börjar förstå att hon har rätt.

Därför säger jag stopp nu. Nu måste det göras lite ändringar. Jag klarar och vill inte prata och älta detta. Jag har nu försökt berätta hur jag känner och det får vara bra så. Nu ska jag jobba på att få tillbaka ork och energi och det vill jag göra på egen hand. Jag behöver få hitta mitt sätt själv snarare än att få en massa råd och alternativa anledningar. Jag kan inte säga med säkerhet varför jag mår som jag gör och vad jag ska göra åt det men jag har en tanke och en plan. Om än en mycket luddig plan i nuläget. Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag måste få komma på lösningen själv.


Man är inte alltid på topp. Isinbajeva var det inte här på DN-galan och inte på VM. Hon är säkert tillbaka lagom till OS 2012. Då är jag också det.