några ögonblick

För några månader skrev jag om min vän som gick igenom ett helvete. Då hoppades alla på ett mirakel. Nu finns det inga fler mirakel att hoppas på, nu har läkarna gett upp. Jag blir tom. Det blir så definitivt och så verkligt. Plötsligt inser man att vi är dödliga. Det är åt helvete att vi är det så här tidigt. Killen ska vara mitt i livet och inte i slutet av det.

Jag tänker en massa och jag tänker samtidigt ingenting. Jag tänker på honom och jag tänker på henne. Samma helvete men en kommer att klara sig med livet i behåll. Livet fast ett annat liv, ett liv hon inte ville ha. Det skulle vara deras liv. Jag tänker på barnen. Jag vill dra den där gubben i himmelen som vissa säger finns i skägget, jag vill ruska om huvudet på honom så att han kan göra allt bra igen. Dra ner honom hit ner så att han ser hur det står till och trycka ctrl+Z. Ta bort det, gör om och gör rätt. Tyvärr tror jag inte att han finns. Det finns inget att göra om och det är ingen som har gjort fel. Det bara blev så, de drog nitlotten i det här fallet. Hela familjen.

Ibland vill jag ändå tro på himmelen och på en gud. Nu vill jag det. Och nu vill jag att han ska ta hand om Micke när han kommer över på andra sidan. Inget tjafs vid den där pärleporten utan ta emot honom med öppna armar, ge honom en öl och sätta en golfklubba i näven på honom. Ta bort all sjukdom. Se till att det alltid finns en öppning mellan molnen så att han kan se pojkarna växa upp och bli de härliga män jag är säker på att de kommer att bli.

Jag är tom och samtidigt överfylld av något jag inte riktigt kan sätta ord på. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig min kära vän. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig igenom det du inte skulle behöva gå igenom. Ensam är inte stark och jag finns här när du behöver någon att stötta dig på eller någon som tar bort hinder som ligger i vägen. Jag finns här för dig.