Att gå sitt livs fight
Nu har han somnat in, pappan/maken som jag skrev om tidigare. Det som inte fick hända hände. Allt är så otroligt tragiskt och ofattbart men ändå är det verklighet. Nu vill jag passa på att tycka till om en "myt" eller ett synsätt som tycks florera runt i samhället.
Man läser ofta i tidningsartiklar eller ser dokumentärer om de som överlevt. Ofta lyfts det fram att "han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Jag är övertygad om att de alla kämpade jättemycket, det gör nog alla som har cancer. Det är här jag tycker att det blir en orättvis bild av det hela, för om det var envisheten och kämpandet som gjorde att han/hon överlevde så skulle det innebära att alla de som dör i cancer inte kämpade tillräckligt hårt. Det är bullshit. Jag har träffat tillräckligt många cancerpatienter för att kunna säga att även de som förlorat kampen har gått en hård fight och slagits med näbbar och klor för att leva. Trots att de fått sin dödsdom så har de kämpat och vägrat att ge upp hoppet om livet. Men vet ni, de förlorade ändå och det handlar inte om att de inte försökte. När det är livet som står på spel- då slåss vi för allt vi är värd men någon gång möter vi vår överman och då spelar det ingen roll vad vi gör och hur mycket vi försöker.
Jag tycker att vi kan ge dem det, de som förlorat fighten om livet. "Han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Ändå så vann cancern. Och det suger.
Man läser ofta i tidningsartiklar eller ser dokumentärer om de som överlevt. Ofta lyfts det fram att "han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Jag är övertygad om att de alla kämpade jättemycket, det gör nog alla som har cancer. Det är här jag tycker att det blir en orättvis bild av det hela, för om det var envisheten och kämpandet som gjorde att han/hon överlevde så skulle det innebära att alla de som dör i cancer inte kämpade tillräckligt hårt. Det är bullshit. Jag har träffat tillräckligt många cancerpatienter för att kunna säga att även de som förlorat kampen har gått en hård fight och slagits med näbbar och klor för att leva. Trots att de fått sin dödsdom så har de kämpat och vägrat att ge upp hoppet om livet. Men vet ni, de förlorade ändå och det handlar inte om att de inte försökte. När det är livet som står på spel- då slåss vi för allt vi är värd men någon gång möter vi vår överman och då spelar det ingen roll vad vi gör och hur mycket vi försöker.
Jag tycker att vi kan ge dem det, de som förlorat fighten om livet. "Han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Ändå så vann cancern. Och det suger.
Fototriss: tro, hopp och kärlek
Tro: barnens tro på att allt är möjligt
Hopp: Hoppas, hoppas att traktorn kommer tillbaka- där nere
Kärlek: Det finns ingen större och renare kärlek än den mellan förälder-barn. Det är underbart att se
Fler bidrag i fototriss hittar ni här
Helgen gick undan, som den brukar.
Jag var först upp till fjällen en sväng och gick en tur i den underbara vädret, sen byggde vi en säng.
Nu ska ju sängen behandlas på nåt vis men vi vet inte riktigt hur. Matteus (4 år) tycker att vi ska måla den blå eftersom det är den finaste färgen. Jag vet inte jag, nån som har nåt annat förslag?
Nu ska ju sängen behandlas på nåt vis men vi vet inte riktigt hur. Matteus (4 år) tycker att vi ska måla den blå eftersom det är den finaste färgen. Jag vet inte jag, nån som har nåt annat förslag?
huvet på spiken
Vi satt på fikat och pratade. Kom in på jobbprat om hur man går till väga i vissa ärenden och om samarbete när vi kom in på papsen. Min kollega som träffat min far för några år sen hade lite svårt att få fram en bild av vem han är. Vi gick tillbaka till datorerna och satt och skrev när hon plötsligt hojtade; "nu tror jag att jag vet! Han är lång, mörk, lugn, trevlig och hasar ned på stolen va?" "Mm" sa jag, "det är min pappa det."
husdjur eller käk?
De satt på förskolan och pratade om husdjur, vad barnen hade för djur där hemma. Turen kommer till x 5 år och han uppger att även han har husdjur. Förskollärarna känner sig skeptiska, detta är inget de vet om och de frågar; "men du har väl inget husdjur, vad är det för djur?". Jojomen, det hade han. "Jag har en älg i frysen".
Nu har vi också utökat vår djurskara. Vi har nu två katter och en älg i frysen.
Nu har vi också utökat vår djurskara. Vi har nu två katter och en älg i frysen.
paus i djupa inlägg, vi tar ett ytligt istället
Grönanbesök i somras. Vi körde en femkamp och det gick rätt bra för mig om jag får säga det själv. I allafall i vissa grenar. Efter berg-o-dalbana och en nära-dödenupplevelse i "insane" som både syster och jag överlevde trots alla varningar som stod på vägen upp kändes kvällen mycket lyckad.
nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejNEJ!
För några månader skrev jag om min vän som gick igenom ett helvete. Då hoppades alla på ett mirakel. Nu finns det inga fler mirakel att hoppas på, nu har läkarna gett upp. Jag blir tom. Det blir så definitivt och så verkligt. Plötsligt inser man att vi är dödliga. Det är åt helvete att vi är det så här tidigt. Killen ska vara mitt i livet och inte i slutet av det.
Jag tänker en massa och jag tänker samtidigt ingenting. Jag tänker på honom och jag tänker på henne. Samma helvete men en kommer att klara sig med livet i behåll. Livet fast ett annat liv, ett liv hon inte ville ha. Det skulle vara deras liv. Jag tänker på barnen. Jag vill dra den där gubben i himmelen som vissa säger finns i skägget, jag vill ruska om huvudet på honom så att han kan göra allt bra igen. Dra ner honom hit ner så att han ser hur det står till och trycka ctrl+Z. Ta bort det, gör om och gör rätt. Tyvärr tror jag inte att han finns. Det finns inget att göra om och det är ingen som har gjort fel. Det bara blev så, de drog nitlotten i det här fallet. Hela familjen.
Ibland vill jag ändå tro på himmelen och på en gud. Nu vill jag det. Och nu vill jag att han ska ta hand om Micke när han kommer över på andra sidan. Inget tjafs vid den där pärleporten utan ta emot honom med öppna armar, ge honom en öl och sätta en golfklubba i näven på honom. Ta bort all sjukdom. Se till att det alltid finns en öppning mellan molnen så att han kan se pojkarna växa upp och bli de härliga män jag är säker på att de kommer att bli.
Jag är tom och samtidigt överfylld av något jag inte riktigt kan sätta ord på. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig min kära vän. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig igenom det du inte skulle behöva gå igenom. Ensam är inte stark och jag finns här när du behöver någon att stötta dig på eller någon som tar bort hinder som ligger i vägen. Jag finns här för dig.
Jag tänker en massa och jag tänker samtidigt ingenting. Jag tänker på honom och jag tänker på henne. Samma helvete men en kommer att klara sig med livet i behåll. Livet fast ett annat liv, ett liv hon inte ville ha. Det skulle vara deras liv. Jag tänker på barnen. Jag vill dra den där gubben i himmelen som vissa säger finns i skägget, jag vill ruska om huvudet på honom så att han kan göra allt bra igen. Dra ner honom hit ner så att han ser hur det står till och trycka ctrl+Z. Ta bort det, gör om och gör rätt. Tyvärr tror jag inte att han finns. Det finns inget att göra om och det är ingen som har gjort fel. Det bara blev så, de drog nitlotten i det här fallet. Hela familjen.
Ibland vill jag ändå tro på himmelen och på en gud. Nu vill jag det. Och nu vill jag att han ska ta hand om Micke när han kommer över på andra sidan. Inget tjafs vid den där pärleporten utan ta emot honom med öppna armar, ge honom en öl och sätta en golfklubba i näven på honom. Ta bort all sjukdom. Se till att det alltid finns en öppning mellan molnen så att han kan se pojkarna växa upp och bli de härliga män jag är säker på att de kommer att bli.
Jag är tom och samtidigt överfylld av något jag inte riktigt kan sätta ord på. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig min kära vän. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig igenom det du inte skulle behöva gå igenom. Ensam är inte stark och jag finns här när du behöver någon att stötta dig på eller någon som tar bort hinder som ligger i vägen. Jag finns här för dig.
Att vända innan väggen (ett långt inlägg som jag egentligen inte vågar lägga upp men tror att jag måste)
Den kan komma över en som en blixt från klar himmel. Som ett slag i magen. Insikten. Det som man egentligen vetat länge men försökt att ignorera är plötsligt så tydligt och klart att det inte går att strunta i. Hur jobbigt det än är, hur mycket man än vill.
Så, vad gör man då? Vad gör jag när jag känner att ingen riktigt känner mig. Den bild jag får höra och så ofta fått höra genom åren stämmer inte alls med hur jag känner och har det där innanför skalet. Den känns inte rättvis.
"du är så disträ jämnt", "varför ska du alltid...?", "att du aldrig kan komma i tid" eller som i helgen; " du bara skiter i alla andra, du måste kunna anpassa dig". Den visste var den tog. Den slog mig ca 3 meter ner under jordskorpan. Inte för att jag tyckte att det var sant utan för att det var strax efter det som insikten kom. Två smällar på en fluga.
Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur mitt liv är för mig, men ni behöver inte veta allt det. Jag ska försöka vara kortfattad istället. Den här texten är inte menad som något försvarstal och inte som ett fegt sätt att anklaga andra för något. Det gör jag inte. Det är ett försök att beskriva utifrån från min sida. Det är "berättelsen om hur det blir för Lisen".
Jag tänker att dom ser inte. Jag har byggt in mig i ett hörn. Under alla år har jag spelat en roll och inte låtit folk se. Det går till en gräns men det spricker till slut. Jag kämpar och kämpar för att vara till lags, för att folk ska bli glada. Eller det stämmer nog inte. Jag har nog egentligen gett upp det för längesen. Sanningen ligger närmare att jag kämpar och kämpar för att undvika att folk blir ledsna, arga eller gud förbjude- besvikna på mig. Det funkar oftast, jag ror det oftast i hamn. Det är då det är som förväntat för alla andra, när allt är som det ska. Ibland ror jag det inte i hamn, jag klarar inte hela uppgiften eller det som har ålagts mig. Då får jag snabb respons. När jag misslyckas. Och jag som är konflikträdd (hänger ihop med att inte vilja göra folk ledsna, arga eller besvikna) tar emot skiten och sväljer. Dessutom börjar jag gråta så fort någon visar dessa känslor mot mig. För att behålla kontrollen och inte brista står jag tyst och fokuserar på det. På att inte gråta. Jag försöker tänka på nåt annat, försöker ignorera orden som kommer emot mig. Hela mitt inre skriker högt men det lämnar aldrig kroppen, den tar emot och fyller på. Till slut kan man inte svälja mer, det är fullt. Det är då man kräks. Nu är jag där.
Jag, som alla andra, har ett naturligt tempo. När jag får ta saker i min takt så går det bra, det är då jag fungerar. Jag mår bra. I mitt tempo gör det inget att det far omkring en massa tankar och är kaos i mitt huvud, jag har tid att hitta rätt igen utan att någon skada är skedd. Tyvärr är mitt tempo långsamt. Det finns sällan tid att ta saker i mitt tempo och finns tiden så finns inte tålamodet hos omvärlden. Medan det blir långtråkigt för dem så är det min chans att uppleva flow, det är då det funkar. Det är då det går av sig själv och jag kan slappna av lite. Endast då.
Oftast behöver jag skynda mig. Jag brukar få höra att "du kommer aldrig få magsår eller bli utbränd du". Det syftar till tesen att jag inte kan skynda mig. Eller stressa. Tydligen är det det jag visar utåt. Min upplevelse är annorlunda. Kanske är det så att jag inte kan skynda i bemärkelsen att göra saker snabbt. Ju mer jag skyndar mig desto sämre fungerar jag. Jag tappar helt struktur och ordning. Jag kan inte sortera varken vad jag ska göra, i vilken ordning eller sortera bort ovidkommande tankar eller det oviktiga runt omkring mig. "Skynda dig nu". Jag förlorar en massa tid, vilket ju inte är acceptabelt. Jag kommer för sent. Att jag kommer fram och har glömt hälften av grejerna är inte heller acceptabelt. Jag är rökt. Ett sådant läge kommer jag inte att reda upp, jag kommer att misslyckas. Inget som jag gör i snabbt tempo går av sig självt. Det enda jag gillar att göra snabbt är att springa. Och åka karusell. Det är när jag misslyckas med mina försök som jag lägger på min nonchalanta mask. Ett tamt försök till självförsvar och en strategi som hjälper föga. Det enda den gör är att bygga ytterligare en mur mellan mina känslor och omvärlden, att dölja mig. Tyvärr är det den strategi jag vant in och den kickar igång av sig själv.
Hur blir det då när man kämpar för att lyckas medan misslyckandet tolkas som att man inte bryr sig och inte tänker på andra? På sistone har jag försökt mig på en ny mask för att dölja hur det står till. För svaret på den frågan är att det tär förbaskat mycket. Man känner sig liten, orättvist dömd och uppgiven. Jag skyndar och skyndar, har successivt ökat mitt tempo men även påslaget inombords. Jag kan inte komma tillbaka till det lugna. Under min mask har jag hjärtklappning, det trycker över bröstet, blodet rusar genom ådrorna, underläppen pulserar i takt med hjärtat, magen är i uppror och jag mår illa. Jag är yr och känner mig svag i benen. Det är inget jag går omkring med hela dagarna men tillräckligt många gånger per dag för att det ska börja kännas läskigt. På riktigt så börjar jag bli rädd. Min hjärna känns konstant svullen- den trycker ut mot skallbenet och den kokar, brinner. Det är som om allt går i slow motion och med viss fördröjning. Både det som ska in i hjärnan för att registreras och bearbetas och det som ska ut. Huvudvärk har jag i stort sett jämt. Mer eller mindre. Jag kämpar frenetiskt för att hålla masken på, för att hålla ihop mig och inte släppa kontrollen. De få gånger jag gör det finner jag mig själv gråtandes i en blöt hög. Inte för att jag är olycklig. Jag har väldigt mycket att vara glad och tacksam över här i livet och det är jag. Anledningen är att jag inte orkar annat. Jag är slut. Jag fungerar väldigt dåligt just nu. "Det är ingen som tackar dig för att du springer fortare och blir utbränd" brukade en kollega säga till mig. Jag börjar förstå att hon har rätt.
Därför säger jag stopp nu. Nu måste det göras lite ändringar. Jag klarar och vill inte prata och älta detta. Jag har nu försökt berätta hur jag känner och det får vara bra så. Nu ska jag jobba på att få tillbaka ork och energi och det vill jag göra på egen hand. Jag behöver få hitta mitt sätt själv snarare än att få en massa råd och alternativa anledningar. Jag kan inte säga med säkerhet varför jag mår som jag gör och vad jag ska göra åt det men jag har en tanke och en plan. Om än en mycket luddig plan i nuläget. Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag måste få komma på lösningen själv.
Man är inte alltid på topp. Isinbajeva var det inte här på DN-galan och inte på VM. Hon är säkert tillbaka lagom till OS 2012. Då är jag också det.
Så, vad gör man då? Vad gör jag när jag känner att ingen riktigt känner mig. Den bild jag får höra och så ofta fått höra genom åren stämmer inte alls med hur jag känner och har det där innanför skalet. Den känns inte rättvis.
"du är så disträ jämnt", "varför ska du alltid...?", "att du aldrig kan komma i tid" eller som i helgen; " du bara skiter i alla andra, du måste kunna anpassa dig". Den visste var den tog. Den slog mig ca 3 meter ner under jordskorpan. Inte för att jag tyckte att det var sant utan för att det var strax efter det som insikten kom. Två smällar på en fluga.
Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur mitt liv är för mig, men ni behöver inte veta allt det. Jag ska försöka vara kortfattad istället. Den här texten är inte menad som något försvarstal och inte som ett fegt sätt att anklaga andra för något. Det gör jag inte. Det är ett försök att beskriva utifrån från min sida. Det är "berättelsen om hur det blir för Lisen".
Jag tänker att dom ser inte. Jag har byggt in mig i ett hörn. Under alla år har jag spelat en roll och inte låtit folk se. Det går till en gräns men det spricker till slut. Jag kämpar och kämpar för att vara till lags, för att folk ska bli glada. Eller det stämmer nog inte. Jag har nog egentligen gett upp det för längesen. Sanningen ligger närmare att jag kämpar och kämpar för att undvika att folk blir ledsna, arga eller gud förbjude- besvikna på mig. Det funkar oftast, jag ror det oftast i hamn. Det är då det är som förväntat för alla andra, när allt är som det ska. Ibland ror jag det inte i hamn, jag klarar inte hela uppgiften eller det som har ålagts mig. Då får jag snabb respons. När jag misslyckas. Och jag som är konflikträdd (hänger ihop med att inte vilja göra folk ledsna, arga eller besvikna) tar emot skiten och sväljer. Dessutom börjar jag gråta så fort någon visar dessa känslor mot mig. För att behålla kontrollen och inte brista står jag tyst och fokuserar på det. På att inte gråta. Jag försöker tänka på nåt annat, försöker ignorera orden som kommer emot mig. Hela mitt inre skriker högt men det lämnar aldrig kroppen, den tar emot och fyller på. Till slut kan man inte svälja mer, det är fullt. Det är då man kräks. Nu är jag där.
Jag, som alla andra, har ett naturligt tempo. När jag får ta saker i min takt så går det bra, det är då jag fungerar. Jag mår bra. I mitt tempo gör det inget att det far omkring en massa tankar och är kaos i mitt huvud, jag har tid att hitta rätt igen utan att någon skada är skedd. Tyvärr är mitt tempo långsamt. Det finns sällan tid att ta saker i mitt tempo och finns tiden så finns inte tålamodet hos omvärlden. Medan det blir långtråkigt för dem så är det min chans att uppleva flow, det är då det funkar. Det är då det går av sig själv och jag kan slappna av lite. Endast då.
Oftast behöver jag skynda mig. Jag brukar få höra att "du kommer aldrig få magsår eller bli utbränd du". Det syftar till tesen att jag inte kan skynda mig. Eller stressa. Tydligen är det det jag visar utåt. Min upplevelse är annorlunda. Kanske är det så att jag inte kan skynda i bemärkelsen att göra saker snabbt. Ju mer jag skyndar mig desto sämre fungerar jag. Jag tappar helt struktur och ordning. Jag kan inte sortera varken vad jag ska göra, i vilken ordning eller sortera bort ovidkommande tankar eller det oviktiga runt omkring mig. "Skynda dig nu". Jag förlorar en massa tid, vilket ju inte är acceptabelt. Jag kommer för sent. Att jag kommer fram och har glömt hälften av grejerna är inte heller acceptabelt. Jag är rökt. Ett sådant läge kommer jag inte att reda upp, jag kommer att misslyckas. Inget som jag gör i snabbt tempo går av sig självt. Det enda jag gillar att göra snabbt är att springa. Och åka karusell. Det är när jag misslyckas med mina försök som jag lägger på min nonchalanta mask. Ett tamt försök till självförsvar och en strategi som hjälper föga. Det enda den gör är att bygga ytterligare en mur mellan mina känslor och omvärlden, att dölja mig. Tyvärr är det den strategi jag vant in och den kickar igång av sig själv.
Hur blir det då när man kämpar för att lyckas medan misslyckandet tolkas som att man inte bryr sig och inte tänker på andra? På sistone har jag försökt mig på en ny mask för att dölja hur det står till. För svaret på den frågan är att det tär förbaskat mycket. Man känner sig liten, orättvist dömd och uppgiven. Jag skyndar och skyndar, har successivt ökat mitt tempo men även påslaget inombords. Jag kan inte komma tillbaka till det lugna. Under min mask har jag hjärtklappning, det trycker över bröstet, blodet rusar genom ådrorna, underläppen pulserar i takt med hjärtat, magen är i uppror och jag mår illa. Jag är yr och känner mig svag i benen. Det är inget jag går omkring med hela dagarna men tillräckligt många gånger per dag för att det ska börja kännas läskigt. På riktigt så börjar jag bli rädd. Min hjärna känns konstant svullen- den trycker ut mot skallbenet och den kokar, brinner. Det är som om allt går i slow motion och med viss fördröjning. Både det som ska in i hjärnan för att registreras och bearbetas och det som ska ut. Huvudvärk har jag i stort sett jämt. Mer eller mindre. Jag kämpar frenetiskt för att hålla masken på, för att hålla ihop mig och inte släppa kontrollen. De få gånger jag gör det finner jag mig själv gråtandes i en blöt hög. Inte för att jag är olycklig. Jag har väldigt mycket att vara glad och tacksam över här i livet och det är jag. Anledningen är att jag inte orkar annat. Jag är slut. Jag fungerar väldigt dåligt just nu. "Det är ingen som tackar dig för att du springer fortare och blir utbränd" brukade en kollega säga till mig. Jag börjar förstå att hon har rätt.
Därför säger jag stopp nu. Nu måste det göras lite ändringar. Jag klarar och vill inte prata och älta detta. Jag har nu försökt berätta hur jag känner och det får vara bra så. Nu ska jag jobba på att få tillbaka ork och energi och det vill jag göra på egen hand. Jag behöver få hitta mitt sätt själv snarare än att få en massa råd och alternativa anledningar. Jag kan inte säga med säkerhet varför jag mår som jag gör och vad jag ska göra åt det men jag har en tanke och en plan. Om än en mycket luddig plan i nuläget. Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag måste få komma på lösningen själv.
Man är inte alltid på topp. Isinbajeva var det inte här på DN-galan och inte på VM. Hon är säkert tillbaka lagom till OS 2012. Då är jag också det.
