några ögonblick

Ja, då ska vi se gårdagen ur ett helhetsperspektiv. Jag skulle säga att det rent generellt var en mycket trevlig dag med inslag som att klappa föl och ha after work med vänner. Dagen avslutades med att vi strax innan tolv insåg att H lämnat tillbaka hyrfilmerna på fel ställe.

En bra dag helt enkelt med några misstag och som genererade lite uppgifter att lösa. Vilka dagar gör inte det?

...har nyss backat in i en stolpe med jobbilen. Inget farligt bara lite skrap och rödfärg. Hur som helst så lutar det just nu åt:

Dålig start= dålig dag.

Vi får se, jag har kvällen på mig att styra upp det.

I morse tog jag en ryggsäck och lämnade den väska jag brukar ha med mig eftersom det kändes onödigt att släpa på den. Ungefär samtidigt som min ända slog ner på bussätet slog tanken mig- jag har plånboken i den där väskan som jag lämnade hemma. Jag ska på after work idag.

När jag sen klivit av bussen och var i färd med att korsa gatan ville jag sätta på mig vantarna eftersom det drog kallt. Vantarna ligger kvar i bussen. Jag ska vara ute idag (vilket jag inte är var dag ska gudarna veta) och hade verkligen behövt mina vantar.

H kommer som en räddande ängel in med min plånbok (det man inte har i huvudet får man ha i sin man...) och vantarna kan jag säkert få tillbaka men jag ska nu påbörja en liten forskning, ni får gärna hjälpa till.

Så:
Om en dag börjar på detta sätt, innebär det då att den slutar bra för att liksom väga upp och skapa balans eller kommer det att fortsätta i denna stil?

Nu har han somnat in, pappan/maken som jag skrev om tidigare. Det som inte fick hända hände. Allt är så otroligt tragiskt och ofattbart men ändå är det verklighet. Nu vill jag passa på att tycka till om en "myt" eller ett synsätt som tycks florera runt i samhället.

Man läser ofta i tidningsartiklar eller ser dokumentärer om de som överlevt. Ofta lyfts det fram att "han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Jag är övertygad om att de alla kämpade jättemycket, det gör nog alla som har cancer. Det är här jag tycker att det blir en orättvis bild av det hela, för om det var envisheten och kämpandet som gjorde att han/hon överlevde så skulle det innebära att alla de som dör i cancer inte kämpade tillräckligt hårt. Det är bullshit. Jag har träffat tillräckligt många cancerpatienter för att kunna säga att även de som förlorat kampen har gått en hård fight och slagits med näbbar och klor för att leva. Trots att de fått sin dödsdom så har de kämpat och vägrat att ge upp hoppet om livet. Men vet ni, de förlorade ändå och det handlar inte om att de inte försökte. När det är livet som står på spel- då slåss vi för allt vi är värd men någon gång möter vi vår överman och då spelar det ingen roll vad vi gör och hur mycket vi försöker.

Jag tycker att vi kan ge dem det, de som förlorat fighten om livet. "Han/hon kämpade så hårt och vägrade att ge sig mot cancern". Ändå så vann cancern. Och det suger.

Vi satt på fikat och pratade. Kom in på jobbprat om hur man går till väga i vissa ärenden och om samarbete när vi kom in på papsen. Min kollega som träffat min far för några år sen hade lite svårt att få fram en bild av vem han är. Vi gick tillbaka till datorerna och satt och skrev när hon plötsligt hojtade; "nu tror jag att jag vet! Han är lång, mörk, lugn, trevlig och hasar ned på stolen va?" "Mm" sa jag, "det är min pappa det."

De satt på förskolan och pratade om husdjur, vad barnen hade för djur där hemma. Turen kommer till x 5 år och han uppger att även han har husdjur. Förskollärarna känner sig skeptiska, detta är inget de vet om och de frågar; "men du har väl inget husdjur, vad är det för djur?". Jojomen, det hade han. "Jag har en älg i frysen".

Nu har vi också utökat vår djurskara. Vi har nu två katter och en älg i frysen.

För några månader skrev jag om min vän som gick igenom ett helvete. Då hoppades alla på ett mirakel. Nu finns det inga fler mirakel att hoppas på, nu har läkarna gett upp. Jag blir tom. Det blir så definitivt och så verkligt. Plötsligt inser man att vi är dödliga. Det är åt helvete att vi är det så här tidigt. Killen ska vara mitt i livet och inte i slutet av det.

Jag tänker en massa och jag tänker samtidigt ingenting. Jag tänker på honom och jag tänker på henne. Samma helvete men en kommer att klara sig med livet i behåll. Livet fast ett annat liv, ett liv hon inte ville ha. Det skulle vara deras liv. Jag tänker på barnen. Jag vill dra den där gubben i himmelen som vissa säger finns i skägget, jag vill ruska om huvudet på honom så att han kan göra allt bra igen. Dra ner honom hit ner så att han ser hur det står till och trycka ctrl+Z. Ta bort det, gör om och gör rätt. Tyvärr tror jag inte att han finns. Det finns inget att göra om och det är ingen som har gjort fel. Det bara blev så, de drog nitlotten i det här fallet. Hela familjen.

Ibland vill jag ändå tro på himmelen och på en gud. Nu vill jag det. Och nu vill jag att han ska ta hand om Micke när han kommer över på andra sidan. Inget tjafs vid den där pärleporten utan ta emot honom med öppna armar, ge honom en öl och sätta en golfklubba i näven på honom. Ta bort all sjukdom. Se till att det alltid finns en öppning mellan molnen så att han kan se pojkarna växa upp och bli de härliga män jag är säker på att de kommer att bli.

Jag är tom och samtidigt överfylld av något jag inte riktigt kan sätta ord på. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig min kära vän. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig igenom det du inte skulle behöva gå igenom. Ensam är inte stark och jag finns här när du behöver någon att stötta dig på eller någon som tar bort hinder som ligger i vägen. Jag finns här för dig.

Den kan komma över en som en blixt från klar himmel. Som ett slag i magen. Insikten. Det som man egentligen vetat länge men försökt att ignorera är plötsligt så tydligt och klart att det inte går att strunta i. Hur jobbigt det än är, hur mycket man än vill.

Så, vad gör man då? Vad gör jag när jag känner att ingen riktigt känner mig. Den bild jag får höra och så ofta fått höra genom åren stämmer inte alls med hur jag känner och har det där innanför skalet. Den känns inte rättvis.

"du är så disträ jämnt", "varför ska du alltid...?", "att du aldrig kan komma i tid" eller som i helgen; " du bara skiter i alla andra, du måste kunna anpassa dig". Den visste var den tog. Den slog mig ca 3 meter ner under jordskorpan. Inte för att jag tyckte att det var sant utan för att det var strax efter det som insikten kom. Två smällar på en fluga.

Jag hade skrivit ett långt inlägg om hur mitt liv är för mig, men ni behöver inte veta allt det. Jag ska försöka vara kortfattad istället. Den här texten är inte menad som något försvarstal och inte som ett fegt sätt att anklaga andra för något. Det gör jag inte. Det är ett försök att beskriva utifrån från min sida. Det är "berättelsen om hur det blir för Lisen".

Jag tänker att dom ser inte. Jag har byggt in mig i ett hörn. Under alla år har jag spelat en roll och inte låtit folk se. Det går till en gräns men det spricker till slut. Jag kämpar och kämpar för att vara till lags, för att folk ska bli glada. Eller det stämmer nog inte. Jag har nog egentligen gett upp det för längesen. Sanningen ligger närmare att jag kämpar och kämpar för att undvika att folk blir ledsna, arga eller gud förbjude- besvikna på mig. Det funkar oftast, jag ror det oftast i hamn. Det är då det är som förväntat för alla andra, när allt är som det ska. Ibland ror jag det inte i hamn, jag klarar inte hela uppgiften eller det som har ålagts mig. Då får jag snabb respons. När jag misslyckas. Och jag som är konflikträdd (hänger ihop med att inte vilja göra folk ledsna, arga eller besvikna) tar emot skiten och sväljer. Dessutom börjar jag gråta så fort någon visar dessa känslor mot mig. För att behålla kontrollen och inte brista står jag tyst och fokuserar på det. På att inte gråta. Jag försöker tänka på nåt annat, försöker ignorera orden som kommer emot mig. Hela mitt inre skriker högt men det lämnar aldrig kroppen, den tar emot och fyller på. Till slut kan man inte svälja mer, det är fullt. Det är då man kräks. Nu är jag där.

Jag, som alla andra, har ett naturligt tempo. När jag får ta saker i min takt så går det bra, det är då jag fungerar. Jag mår bra. I mitt tempo gör det inget att det far omkring en massa tankar och är kaos i mitt huvud, jag har tid att hitta rätt igen utan att någon skada är skedd. Tyvärr är mitt tempo långsamt. Det finns sällan tid att ta saker i mitt tempo och finns tiden så finns inte tålamodet hos omvärlden. Medan det blir långtråkigt för dem så är det min chans att uppleva flow, det är då det funkar. Det är då det går av sig själv och jag kan slappna av lite. Endast då.

Oftast behöver jag skynda mig. Jag brukar få höra att "du kommer aldrig få magsår eller bli utbränd du". Det syftar till tesen att jag inte kan skynda mig. Eller stressa. Tydligen är det det jag visar utåt. Min upplevelse är annorlunda. Kanske är det så att jag inte kan skynda i bemärkelsen att göra saker snabbt. Ju mer jag skyndar mig desto sämre fungerar jag. Jag tappar helt struktur och ordning. Jag kan inte sortera varken vad jag ska göra, i vilken ordning eller sortera bort ovidkommande tankar eller det oviktiga runt omkring mig. "Skynda dig nu". Jag förlorar en massa tid, vilket ju inte är acceptabelt. Jag kommer för sent. Att jag kommer fram och har glömt hälften av grejerna är inte heller acceptabelt. Jag är rökt. Ett sådant läge kommer jag inte att reda upp, jag kommer att misslyckas. Inget som jag gör i snabbt tempo går av sig självt. Det enda jag gillar att göra snabbt är att springa. Och åka karusell. Det är när jag misslyckas med mina försök som jag lägger på min nonchalanta mask. Ett tamt försök till självförsvar och en strategi som hjälper föga. Det enda den gör är att bygga ytterligare en mur mellan mina känslor och omvärlden, att dölja mig. Tyvärr är det den strategi jag vant in och den kickar igång av sig själv.

Hur blir det då när man kämpar för att lyckas medan misslyckandet tolkas som att man inte bryr sig och inte tänker på andra? På sistone har jag försökt mig på en ny mask för att dölja hur det står till. För svaret på den frågan är att det tär förbaskat mycket. Man känner sig liten, orättvist dömd och uppgiven. Jag skyndar och skyndar, har successivt ökat mitt tempo men även påslaget inombords. Jag kan inte komma tillbaka till det lugna. Under min mask har jag hjärtklappning, det trycker över bröstet, blodet rusar genom ådrorna, underläppen pulserar i takt med hjärtat, magen är i uppror och jag mår illa. Jag är yr och känner mig svag i benen. Det är inget jag går omkring med hela dagarna men tillräckligt många gånger per dag för att det ska börja kännas läskigt. På riktigt så börjar jag bli rädd. Min hjärna känns konstant svullen- den trycker ut mot skallbenet och den kokar, brinner. Det är som om allt går i slow motion och med viss fördröjning. Både det som ska in i hjärnan för att registreras och bearbetas och det som ska ut. Huvudvärk har jag i stort sett jämt. Mer eller mindre. Jag kämpar frenetiskt för att hålla masken på, för att hålla ihop mig och inte släppa kontrollen. De få gånger jag gör det finner jag mig själv gråtandes i en blöt hög. Inte för att jag är olycklig. Jag har väldigt mycket att vara glad och tacksam över här i livet och det är jag. Anledningen är att jag inte orkar annat. Jag är slut. Jag fungerar väldigt dåligt just nu. "Det är ingen som tackar dig för att du springer fortare och blir utbränd" brukade en kollega säga till mig. Jag börjar förstå att hon har rätt.

Därför säger jag stopp nu. Nu måste det göras lite ändringar. Jag klarar och vill inte prata och älta detta. Jag har nu försökt berätta hur jag känner och det får vara bra så. Nu ska jag jobba på att få tillbaka ork och energi och det vill jag göra på egen hand. Jag behöver få hitta mitt sätt själv snarare än att få en massa råd och alternativa anledningar. Jag kan inte säga med säkerhet varför jag mår som jag gör och vad jag ska göra åt det men jag har en tanke och en plan. Om än en mycket luddig plan i nuläget. Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag måste få komma på lösningen själv.


Man är inte alltid på topp. Isinbajeva var det inte här på DN-galan och inte på VM. Hon är säkert tillbaka lagom till OS 2012. Då är jag också det.

Det känns otroligt läskigt och overkligt det som hänt i Norge. En så sjuk man som kan planera, beställa allt det han har beställt och bygga denna bomb. Utan att någon misstänker att det är något på gång. Kanske det finns de som har märkt att det är något annorlunda med killen men hur skulle man själv reagera. Något sådant här är svårt att föreställa sig för en "normal" person även nu när det har hänt, hur stor är chansen att man skulle förstå att det var på gång innan det hade hänt?

Men visst är det konstigt att en person med så sjuka tankar kan fungera som vanligt och dölja det så väl? Det borde väl skina igenom och han borde väl ha börjat på en lägre nivå? Hur vanligt är det egentligen att en person går från att ha dödat 0 personer till nästan 100 personer på 1 ½ timme? Hur kan en person bara skjuta och skjuta på ungdomar som försöker fly? Det borde komma så många tillfällen då han kände "vad håller jag på med"? Men det verkar inte så. Jag läste en artikel där det stod att han inte tyckte att det han gjort var straffbart. Vad har man för världsbild då? Och vem tror man att man är?

Hur kan det bli så här?

Jag har funderat en del på vad vi (eller jag) lägger tid och energi på. När jag började mitt nya jobb fick jag frågan om jag har någon fritidssysselsättning som tar mycket tid och energi av mig. Det var nämligen inte okej att ha det. Det här har tagit snurr i mitt huvud. Är det så att all vår ork ska gå till jobbet, sen ska vi stupa i säng och försöka få en bra natts sömn? Verkar det vettigt? Ska vi behöva fundera på om våra intressen och kvällsaktiviteter gör att vi är lite tröttare på jobbet? Naturligtvis ska man se till att sköta sitt jobb, det konstanterandet säger sig självt och behöver inte delas ut i pekpinnar.

Tänk om man från ledningen istället sa; "vad positivt att du har intressen som du utövar och brinner för. Vad härligt att höra ditt engagemang, för det ger dig massa energi och du mår bättre på jobbet". Då skulle jag på allvar tro att ledningen brydde sig om sina arbetare och att de dessutom klarar att tänka det där steget extra; "det är en förutsättning att vår personal mår bra för att de ska kunna hjälpa andra att må bra".

När arbetsdagarna går ut på att peppa, pusha, stötta, att hitta lösningar och vägar att gå genom liv fulla av kaos då behöver man göra något som hjälper en att släppa allt detta efter kl 17. Något som fyller på med ny energi. Jag skulle önska att ledningen vände på frågan nästa gång någon anställs; "har du något intresse/någon fritidssysselsättning att ägna dig åt så att du orkar jobba?"

Jag läser Patrik Sjöbergs bok och förstår när jag läser den att han är ganska skeptisk till statistik. Där har vi något gemensamt jag och Patrik. Det är förmodligen det enda vi har gemensamt.

Hur som helst. Det han reagerar på är all statistik som finns i idrottvärlden. Man kan se hur högt människor har hoppat, men man kan inte se vilka förhållanden det var under tävlingen mer än vinden som mäts i sprint och längdhopp/tresteg. Statistiken ger därför inte hela sanningen vad gäller prestationer. Att hoppa längdhopp i -2 m/s, regn och 10-gradig värme är tuffare än att hoppa i -2 m/s, solsken och 20-gradig värme. Eller höjdhopp som Patrik refererar till. Det är ju inte optimalt att stå i spöregn och bli kall och blöt när man sedan ska hoppa högt. Sånna förutsättningar syns inte i statistiken. Sen finns det ju naturligtvis tillfällen då statistik fungerar väldigt bra. Man kan t.ex. följa P12 årsbästaresultat som presterats för 15-20 år sedan fram till nu och göra en jämförelse. Det kan man dra slutsatser av och det är intressant.

Generellt intar jag en kritisk approach när jag kollar på statistik. Jag har sett statistik som visar att de som har större fötter han en finare handstil än de med mindre fötter. Vad säger det? Att vuxna skriver finare än barn? Ja, absolut. Annars kan jag starkt avfärda detta utifrån mina egna erfarenheter som säger att de med stora fötter (vanligen män) ofta har en sämre handstil än de med mindre fötter (vanligen kvinnor).

Man gör nog klokt i att ta sig en funderare på vem som utfört statistiken, varför och vad den egentligen säger. Det vore intressant med statistik över statistikens pålitlighet. Kanske någon kan forska i detta?

Mitt i solsken och sommarvärme lever min kompis i ett helvete som jag inte önskar någon. Man ska inte behöva svara på huruvida ens make ska återupplivas eller inte när man är 28 år. Man ska inte bli änka när man är 28 år. Ett barn ska inte bli faderlöst innan 2 års ålder och en 4-åring ska inte behöva få döden kastad i ansiktet. Man ska inte behöva fightas för sitt liv mot en elak cancer innan man ens fyllt 35. Än så länge fightar de på och jag hoppas vid gudarna på det mirakel som de och många andra hoppas på.

Det finns ingen rättvisa när det gäller cancer. Sånt här gör mig arg

*Har man rakt hår så vill man ha lockigt. Har man lockigt hår vill man ha rakt.
*När man är barn längtar man tills man blir vuxen. Vuxna tycker att barn ska vara barn så länge det bara är möjligt eftersom det är enklare att vara barn.
* När man pluggar tror man att det skulle vara så mycket enklare och skönare att jobba. När man jobbar tycker man att det är så mycket enklare och skönare att plugga.

Det skulle vara så mycket enklare, bättre, roligare om bara... Hos de flesta flyger nog sånna här tankar genom huvud mer eller mindre frekvent men de stannar inte så länge. Vissa tar det ett steg längre och då börjar det påverka deras liv. Vissa tar det till dess spets. Det är då skönhetsoperationerna går över styr eller "mamma byter bo" (ett väldigt konstigt TV-program men det visar inte helt oväntat att det inte är grönare på andra sidan häcken) Det är något sjukt över att allt ska vara så perfekt- det perfekta hemmet, den perfekta maken/makan, de perfekt barnen, minst en utlandssemester per år och gärna till Thailand, ett perfekt jobb med en perfekt lön. Dessutom ska du äta perfekt och ha en perfekt kropp. De flesta lever sina liv så som de gör för att de har valt det, för att det passar dem bäst. Vissa saker kan man göra nåt åt, uppfylla och förbättra. Vissa saker kan man inte påverka.

"Good enough" brukade min kollega säga och det är nog det man ska sträva efter. Perfekt är ett orimligt mål att sträva efter men "good enough"- det kan nog de allra flesta uppnå. När livet är "good enough" mår du bra.

Dom har nåt, farmor- och farfargenerationen, som inte vi andra har. Detta "det" verkar inte ha gått i arv. Dom stretar i det tysta, klagar inte och dom hittar egna lösningar. Dom har ett driv att klara sig själva och vill inte vara till besvär för andra. Jag beundrar denna kämparanda. Roller är viktiga för oss människor och tunga att förlora. Man förlorar en del av sig själv så nog kan det vara värt att kämpa för att göra det man alltid gjort. Det här kan dock som allt annat vara både på gott och ont.

På gott eftersom dom håller igång, dom gör saker, fortsätter som dom alltid gjort och mår förmodligen bättre psykiskt tack vare detta. Dom är aktiva.

På ont eftersom det kan tära på kroppen och kraften onödigt mycket. Om orken inte räcker till allt kanske det ibland är bra att spara krafter till det man tycker är viktigast och roligast?

De tackar nej till hjälp- nej inte ska du behöva, det blir så mycket jobb för dig. Naturligtvis är det ju bra att kunna ta emot hjälp när man faktiskt behöver, att inte se det som en förlust utan som att det är dags att få något tillbaka, men visst vore det bra om "bit ihop-andan" smittade av sig till oss andra lite. Jag ser framför mig när vi i min generation blir gamla. Vi kommer att lägga oss platt på rygg,  trycka på "hjälpknappen" och förvänta oss att nån kommer som ett skott för att passa upp på oss. Kräva att nån kommer. Det kommer nog tidigare än min generation.

Hoppas att det har med åldern att göra, självständighetskämpandet kanske kommer för oss andra också. Jag håller tummarna.

Att vänta måste vara bland det tråkigaste som finns. Det finns ju förstås olika typer av väntan och vissa är ju av godo. Men så finns det den typen som jag gärna undviker, den där man blir sittandes eller ståendes nånstans och bara väntar på att klockan ska slå dags. När det är för kort tid kvar för att hitta på nåt annat och tillräckligt lång tid för att bli uttråkad. Nä, det är verkligen tråkigt att vänta och här sitter jag nu och väntar. Jag vet inte tydligt på vad eller hur länge jag blir sittandes här. Det här är den värsta typen av väntan och jag försöker få tiden att gå genom att krysta fram ett blogginlägg och hoppas att några minuter har lagts bakom mig. Tror ni att det funkar?

Såhär blir det var 4:e år, helt galet med debatter och plakat vart man än vänder och vrider sig. Allt det här förvirrar mig. När jag åker över Vallsundsbron blir jag lovad en cykelväg på "annersia" om jag röstar på alliansen. Cykelvägen är i ropet hemma hos oss och känns högst relevant när man är ute på promenad längs de smala, krokiga vägarna bland bilarna som kör för fort. Men en cykelväg känns ändå futtigt i det stora hela. Vad prioriterar de bort i förmån för cykelvägen? Om kommunen lägger pengar på det måste de ju plocka pengar från något annat.

Och så var det det där stora valet, det valet där det bildats två lag. Var hittar man vad de olika partierna står för, vad de tycker lika i för frågor och när/hur de tycker olika? Det viktiga är att denna information är helt opartiskt, bara fakta, helt fritt från skitsnack. Jag tänkte att jag skulle sätta mig in i det lite bättre och följa några debatter. De står där uppradade mittemot varann. 4 mot 3. De tittar med överlägsna blickar och fyrar av sina idiotförklarande leenden mot de som står på den andra sidan, de som tycker annorlunda. Inga klara besked, inga svar. Det viktiga är plötsligt att tycka annorlunda än de som står mittemot, det viktiga är att klämma åt motståndarna. Debattledaren frågar vem vi tittare tyckte vann debatten och jag tänker: ingen. De förlorade allihop.

Å andra sidan har de ju underlättat för oss väljare genom att gå ihop, genom att minska valmöjligheterna till två. (Visst finns det några partier utanför dessa "lag" men de står där helt ensamma och som vi vet; ensam är inte stark. Jag räknar helt enkelt inte med att de har någon chans.) Nu behöver du bara veta vilket ben du ska stå på, höger eller vänster. Var du än lägger din röst är det Mona eller Fredrik som kommer gå vinnande ur striden, resten av partierna känns lite borttappade. Jag måste tänka bort personerna, när allt kommer omkring är det ju ett parti vi röstar på- inte en person. När det gäller att välja sida är valet enkelt. Jag har vetat länge vilket ben jag ska stå på. Vänster ben ligger mig närmast hjärtat- inte bara bokstavligt talat- och hjärtat ska man ju följa.